Byggmarknadens regleringar – ett hinder för svensk ekonomisk utveckling

Den svenska plan- och byggprocessen är djupt dysfunktionell med bostadsbrist och bristande matchning på arbetsmarknaden – som på sikt hotar såväl tillväxt som välstånd – som följd. Genomgripande åtgärder är nödvändiga. Den 8:e rapporten från Näringspolitiskt forum Byggmarknadens regleringar – Ett hinder för Sveriges ekonomiska utveckling handlar om regleringen av byggandet genom olika lagar och deras komplement av centrala och lokala bestämmelser. Rapporten identifierar även konkreta reformförslag för att öka byggandet och presenterades vid ett frukostseminarium hos Entreprenörskapsforum den 24 april.

Åke E. Andersson, professor Jönköping International Business School, inledde med att förklara varför det finns statliga (centrala) byggregleringar. Anledningen är bland annat för att förhindra buller och föroreningar men även att främja ekonomisk tillväxt. Vidare finns det regleringar på regional nivå (lokala) för att planera utbyggnad och lokalisering av till exempel vägar och elnät men även anläggningar såsom skolor och parker.

Åke E. Andersson  har i sin rapport jämfört olika länders regleringar och konstaterat att Sverige  är förhållandevis  hårt reglerat inom byggmarknaden. Norden och Kalifornien i USA hör till de mest reglerade områdena i världen men det allra mest reglerade området är West End i London. Inte långt efter ligger Hong Kong och Tokyo.

– Jag träffade en affärsman i Tokyo som hade en risodling bredvid sin kontorbyggnad mitt inne i huvudstaden. När jag frågade varför han odlade ris berättade han att han var tvungen att ha en risodling för att få bygga sitt kontor.

Ett framgångsexempel där en PPP-lösning (Private Public Partnership) fungerar är Tjuvholmen i Oslo, en halvö utanför Akker Brygge i Oslo som 2005 såldes till privata byggherrar. Området är en del av Oslos stadsförnyelseprogram och har förvandlats till ett urbant område med bostäder, kontor och flera konstgallerier.

Åke E. Andersson konstaterar att kommunerna har för litet ansvar att bygga nya bostäder. Ett av de åtta policyförslagen i rapporten är därför att återupprätta kommunernas planansvar. Därtill bör samhällsplaneringen inriktas på försörjning med infrastruktur. En annan viktig policyslutsats är att införa en avgift på överklagande i byggprocesser. Inte minst bör fastighetsskatter- och avgifter bytas ut mot kommunal markbeskattning.

– Tax capital and you drive it away – tax land and you drive it into use.

Agneta Dreber, f d kommissionär för Nybyggarkommissionen var först ut i panelen. Hon började med att kommentera den rådande bostadsbristen i Stockholm.

– Bostadsbristen är ett stort problem på många sätt då den påverkar arbetsmarknaden och i sin tur forskning och utveckling.

Agneta Dreber fortsatte med att instämma med Åke E Andersson att det måste kosta att överklaga. Hon höll även med om att det inte är bra att låta kommunerna själva bestämma över byggandet. Risken är att de smiter undan ansvaret att bygga bostäder. På det stora hela ansåg hon att lagstiftningen kring byggande i Sverige är föråldrad. Den har inte hängt med i att människor vill bo i de större städerna och inte på landsbygden. Individer kan t ex själva få bestämma vilken bullernivå de tolererar.

Ulf Perbo, statssekreterare hos civil- och bostadsminister Stefan Attefall, inledde sin kommentar med att plan- och bygglagen (PBL) inte är något problem alls, snarare ligger problemen på annat håll, t ex i miljöbalken som inte gör avvägningar utan direkt förbjuder.

–Det är ett klassiskt problem, alla tror att de vet vilken skruv som ska dras åt, men problemet ligger någon annan stans. All kritik vi fått är åtgärdad och vid halvårs- respektive årsskiftet träder en rad justeringar i kraft. Dessa avregleringar är t o m djärvare än vad rapporten och byggindustrin efterfrågar.

Bilden är skev, överklaganden sker bara på tre procent av kommunala planärenden. Det vi däremot hör om, som Slussen-projektet, gäller inte generellt. Länsstyrelsens överklagandetider är kortade och sjunker snabbt. Inom ett år är detta problem borta, sa Perbo.

Det är dock ett problem att Stockholms kommuner bygger som de vore norrländsk glesbygd. Alla kommunala företrädare tycker att det är jättebra att Stockholm växer, men inte i den egna kommunen, fortsatte Ulf Perbo.  Att skönhetsvärdet dessutom har stor effekt gör att billiga masstillverkade kombohus inte byggs. Externa effekter ger på så sätt en negativ effekt på byggandet, avslutade han.

Anna Wersäll, näringspolitisk expert på Stockholms Handelskammare, hänvisade till Handelskammarens egna studier som utgått från vad byggföretagen och fastighetsägarna identifierat som bekymmer, bl a antalet överklaganden i Stockholms län och flera lagar – dvs inte bara PBL – som sätter käppar i bygghjulen.

– I och med överklagandeprocessernas längd kan byggandet i ett område pågå över flera konjunkturcykler. Ett byggföretag måste därför ha finansiella muskler, något som medfört en oligopolmarknad med få stora byggföretag. Jag tror därför på att införa överklagandeavgifter.

Ett annat stort problem såg Anna Wersäll i ”småpåvarna” i den kommunala planhandläggningen som ofta driver en egen linje trots uppdraget att lotsa ett byggprojekt genom dess process. Dessutom ansåg hon att infrastrukturen måste byggas ut för att skapa nya säljbara bestånd. Slutligen lyfte hon problemet att när alla restriktioner (friluftsliv, buller, strandskydd osv) lagts vid varandra så finns det ingen mark som kan bebyggas i Stockholms län.

Björn Wellhagen, näringspolitisk chef på Sveriges Byggindustrier, ansåg rapporten vara läs- och tänkvärd och fokuserade sin kommentar på den dubbla regelbördan med nationella och kommunal a krav. Krav på ljud, energi, begränsningar i höjd, material, parkeringsnormer, synpunkter på trapphus, entréer samt fasader med t ex artikulerat uttryck osv ansåg han ha ett vällovligt syfte men samtidigt skapa ett elände:

– Lika bra som kommunerna är på att ställa krav, lika dåliga är de på att följa upp dem.

Kostnaderna är ett hinder i byggandet, hela processen måste ses över. Vad är rimligt, hur många gånger ska det gå att överklaga en process och varför finns kravet på fysisk delgivning kvar i dagens digitala samhälle, frågade Björn Wellhagen. Han tillade att investeringsnivån för infrastrukturen måste ses över, annars läggs en hämsko på byggandet. Vidare ansåg han att en rationell nivå på regioner i Sverige är 20 stycken, för att undvika för detaljerade restriktioner.

– Vi behöver en Oxenstierna 2.0 så att vi kan gå från 1600-tal till 200-tal.