Hur har EU hanterat den globala krisen?

– Referat från seminarium i Bryssel 10 mars

Vid Entreprenörskapsforums seminarium I Bryssel den 10 mars 2010 inledde professor Lars Oxelheim, ordförande i Nätverket för europaforskning inom ekonomiska ämnen (som står bakom den rapport, ”EU och den globala krisen”, som seminariet baserades på) med att introducera rapporten, författarna till årets rapport samt gav även en bakgrund till det arbete som Nätverk för Europaforskning svarat för under de senaste tretton åren.  Ulrika Stuart Hamilton, Entreprenörskapsforums vice vd, gjorde en kort presentation av Entreprenörskapsforum. Som dagens moderator inledde hon sedan med att presentera den första sessionen, ”Managing the Crisis and Challenges to the European Cohesion”.

img_bryssel100310_1Ulrika Stuart Hamilton och Lars Oxelheim

I den första panelen medverkade Maria Oskarsson, docent vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, Lars Pehrson, professor i civilrätt vid Stockholms universitet (ersatte professor Eleonor Kristoffersson) och Jonas Ljungberg, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Maria Oskarsson lyfte fram den splittrade opinion som råder i Sverige när det gäller EU-medlemskapet.

–Det finns dock tendenser som tyder på att attityderna till EU blivit något mer positiva, kanske som en följd av hur EU initialt tog sig an finanskrisen, men i första hand på hur Sverige hanterade ordförandeskapet hösten 2009. Lågutbildade kvinnor i glesbygd är generellt mer negativa till EU medan män med akademisk examen som bor i storstäder är betydligt mer positiva, sa Maria Oskarsson.

Hennes slutsats är att det finns mycket goda skäl att ta splittringen (och de olika grupperingarna) i  EU-frågan på allvar för politikerna. Det gäller att på ett pedagogiskt sätt lyfta fram vad olika grupper långsiktigt kan vinna på ett svenskt EU-medlemskap.

img_bryssel100310_2Från vänster: Lars Pehrson, Maria Oskarsson och Jonas Ljungberg.

Jonas Ljungberg ansåg att Euron hade bidragit till att krisen i Europa slagit så hårt. Den förda penningpolitiken har varit bra för länder som Tyskland, medan särskilt Spanien och Irland blivit lidande av den förda politiken.

– Bristen på möjligheter att påverka konkurrenskraft och det allmänna kostnadsläget genom att använda flexibla valutakurser har inneburit att vissa länder drabbats hårt, sa Jonas Ljungberg.

Det gäller även de baltiska staterna som genom att knyta sina valutor till Euron hamnat i ett mycket utsatt läge, medan Polen som valt en annan politik klarat sig mycket bättre.  I Grekland är krisen i första hand orsakad av en undermålig finanspolitik och ett allmänt korrupt system.

Moderatorn frågade hur Ljungberg såg på det svenska exemplet att arbetsgivare och löntagare kommer överens om att under krisen sänka lönerna och mot att arbeta färre timmar.

Ljungberg såg inte lönesänkningar som en framgångsrik väg att lösa krisen.

– Att konkurrera med låga löner har aldrig varit ett framgångsrecept. Tvärtom, är det höglöneländer som långsiktigt kan visa upp de bästa tillväxtsiffrorna och är mest framgångsrika ekonomiskt, sa Jonas Ljungberg.

Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, som också medverkat med ett kapitel i boken, invände att han inte såg någon avgörande skillnad mellan en politik med flexibla växelkurser (dvs. i detta fall devalvering) och frivilliga överenskommelser om att sänka lönerna.  Resultatet blir detsamma.

När det gäller den akuta krisen i Grekland såg Jonas Ljungberg förslaget att inrätta en European Monetary Fund som en tänkbar lösning. Under alla förhållanden tvingas i slutändan EU att gå in med nödlån till Grekland. Problemet blir dock mer akut om även Italien – med en ekonomi som är sju gånger större än Greklands – hamnar i en liknande kris.

Alla i publiken delade inte Jonas Ljungbergs slutsatser. Det går inte att skylla de baltiska staternas djupa kris endast på att de knutit sina valutor till Euron. En minst lika stor anledning till krisen är det starka ekonomiska beroendet till Sverige – och då främst till de svenska bankerna.

Lars Pehrson hade till uppgift att – som ersättare för Eleonor Kristoffersson – kommentera hur det finansiella systemet och då särskilt de institutionella regelsystemen stått emot den finansiella krisen. Lars Pehrson ansåg att det ”nya” regelsystemet, Mifid (Directive on Markets in Financial Instruments), stått emot krisen betydligt bättre än väntat. Det som inte klarat påfrestningarna – och som är allvarligt – är att det uppstått oklarheter om ansvarsfördelningen mellan företag som har moderbolaget i ett land och dotterbolag i ett annat land (ta exemplet Island). Var ligger ansvaret för de kreditförluster som uppstått?  Även när det gäller toleransen för statligt stöd till företag i kris har gränserna för vad som är acceptabelt har tänjts under krisen.  Om detta är tecken på protektionistiska strömningar eller inte råder delade uppfattningar i författargruppen. Vi lär dock komma att se ett antal förändringar i konkurrenslagstiftningen på global nivå efter krisen. Om sådana regelförändringar hjälper när nästa finansiella kris står för dörren är dock ytterst tveksamt.

Efter kaffepausen intog en ny panel podiet för att diskutera ämnet”Post-Crisis EU: The Future of European Business, the Future of Financial Integration and of EU as a Global Actor”. I panelen medverkade Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för Näringslivsforskning, IFN, Sophie Nachemson-Ekwall, ekonomijournalist och doktorand i bolagsstyrning vid sektionen för organisation och ledarskap vid Handelshögskolan i Stockholm, och Richard Bengtsson, docent i statvetenskap och biträdande föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet.

img_bryssel100310_3Från vänster: Jonas Vlachos, Rickard Bengtsson och Sophie Nachemson-Ekwall.

Jonas Vlachos inledde med att slå fast att reglerarna knappast kan förväntas ha bättre kännedom om utvecklingen än marknadens aktörer. Därför kommer de finansiella regelverken i det långa loppet alltid att misslyckas.

– Tanken på att införa strängare krav på kapitaltäckning hos finansiella institutioner är bra. Men det kommer inte att förhindra kommande finanskriser, sa Jonas Vlachos.

Han förordade ökad marknadsdisciplin (självsanering) före politiska regleringar. Han såg således inte president Obamas politik i USA som någon förebild för EU.

Policyimplikationerna av Vlachos kapitel är bl att regleringarnas innehåll och utformning är viktiga och att de inte bör tillämpas på fel sätt. Han förordade även att regleringarna i framtiden förs upp på en högre nivå(global) så att vi slipper leva med ett otal olika regelverk.  Det kommer alltid att finnas ett starkt innovationstryck på de finansiella marknaderna och dessa innovationer kommer utformas så att de hittar svagheterna i de nya regelverken. Därför är det viktigare att branschen utformar egna självsanerande regelverk för att undvika att alltför fantasifulla nya marknadsinstrument introduceras. Som svar på en publikfråga betonade Vlachos att det är helt fel att de olika rankinginstituten – med sina undermåliga analysmetoder – kan tillåtas ha ett så stort inflytande för att i grunden mycket högt belånade företag får en hög ranking och kan fortsätta utveckla nya riskfyllda instrument.

Sophia Nachemson-Ekwall ville att reglerna för corporate governance (ägande och företagsstyrning) harmoniseras mer och i en angloamerikansk riktning.  Dagens europeiska system med många olika modeller för styrning gör att en del marknader, t ex Sverige och Storbritannien, är mycket mer öppna för företagsövertaganden än t ex Tyskland och Italien. På frågan hur reglerna för ägande och företagsstyrning kommer att utvecklas efter krisen var Nachemson-Ekwalls svar att det med största sannolikhet kommer att krävas betydande regelförändringar – och då förhoppningsvis i mer transparant riktning.

Jonas Vlachos poängterade att under den senaste krisen var det tydligt att företag med ett större koncentrerat ägande tog större risker än företag med få dominerande ägare.

Rikard Bengtsson betonade vikten av att EU numera har en egen plats i G20-gruppen. Det gör att samtliga EU-länder (och inte endast de fyra länder som är medlemmar i gruppen av egen kraft) har ett inflytande över de beslut som fattas. Att EU har en egen representation i gruppen innebär att vissa frågor kan få en tydligare EU-profil – t ex klimatfrågan (även om den frågan knappast är högprioriterad inom G20). Men när det gäller EUs profil generellt saknas potens. Valet av de två första för posterna som ordförande i EUs ministerråd (Herman Van Rompuy) och ”utrikesminister i EU” (Catherine Ashton) tyder inte heller på att det finns något intresse hos medlemsstaternas regeringar av att profilera EU i förhållande till de enskilda medlemsstaterna. Det finns tydliga signaler från både USA och Ryssland om att EU borde stärka sin profil internationellt.  Även inom den nybildade alliansen mellan USA och Kina (ibland kallad G 2) finns det förutsättningar för EU att spela en aktiv roll och därmed medverka till att forma G 3.

Lars Jonung, professor i nationalekonomi och rådgivare i forskningsfrågor till DG ECFIN, Europeiska kommissionen i Bryssel, hade uppgiften att kommentera den diskussion som förts i de två panelerna tidigare under dagen. Han inledde med att berömma analysen i och uppläggningen av den bok om den globala finanskrisen som låg till grund för seminariet. Bokens struktur överensstämmer tämligen väl med den analys av krisen som gjorts inom DG ECFIN även om uppläggningen i Nätverket för Europaforsknings rapport har ett bredare anslag genom att även statsvetare och jurister ingår i nätverket (DG ECFIN arbetar endast med ekonomer). Slutsatsen i båda rapporterna är emellertid att ”den ekonomiska härdsmältan undvikits på grund av politiska initiativ”. Därigenom har krisen förkortats avsevärt. I efterhand kanske  de ekonomisk-politiska lärdomarna blir att de finanspolitiska stimulanserna varit alltför expansiva och skuldsättningen i många länder blivit alltför hög. Positivt är emellertid att inslagen av protektionism blivit färre än väntat.

img_bryssel100310_4Lars Jonung, professor i nationalekonomi och rådgivare i forskningsfrågor till DG ECFIN, Europeiska kommissionen i Bryssel.

Lars Jonung betonade också att han såg Euron som en positiv del av stabiliseringsprocessen och ställde den retoriska fråga hur Europa skulle ha klarat krisen utan Euron och EU. Som ständig optimist trodde han att krisen skulle få ett lyckligt slut och framhöll särskilt att lärdomarna från 30-talskrisen inneburit att många misstag lunnat undvikas t ex:

  • Har en finansiell härdsmälta kunnat undvikas;
  • Genom en aggressiv penningpolitik har många länder fått ett andrum – dock till priset av stora budgetunderskott. Samtidigt innebär de stora underskotten stora risker när politiken ska återgå till det normala;
  • Genom att de finanspolitiska stimulanserna sattes in tidigt;
  • Genom att den förväntade protektionismen i stort sett uteblivit;
  • Genom att det internationella institutionella samarbetet fungerat – t ex inom ramen för EU och den monetära unionen.

Läs Lars Jonungs Powerpointpresentation

Jonas Vlachos analys av de finansiella regleringarna är balanserad  – men nya regleringar lägger  samtidigt grunden till nya finansiella kriser. Det gäller att inom EU finna vägar till gemensamma regleringar.

Med hänvisning till Sophie Nachemson-Ekwalls avsnitt om corporate governance ställde Jonung den direkta frågan: ”vem eller vilka ska äga Europa”? Varje enskilt EU-land kommer att bygga upp skyddsmekanismer för sina företag och tillgångar. Han noterade även att många ser finansmarknaderna som roten till allt ont och att det enda positiva som skapats i innovationsväg är bankomaterna.

Jonung framhöll med emfas att perioden av unikt hög tillväxt som föregick krisen berodde på globaliseringen. Men frågan är om historien kommer att upprepa sig genom att vi nu ser slutet av globaliseringseran till förmån för ökad nationalism.

Jonungs bedömning var även att EU kommer att klara krisen betydligt bättre än USA och att vi i efterdyningarna av krisen kan se ökad integration på flera områden. Som obotlig optimist är Lars Jonungs bedömning att EU tagit till sig erfarenheterna av krisen och lärt sig läxan.

Lars Oxelheim, som fick slutordet, var till skillnad mot Jonung pessimistisk inför framtiden och ifrågasatte om vi verkligen lärt oss läxan.

Följ oss på: