Nedläggningen av Saab en vändning för Västsverige

DN Debatt 09-12-20 »

Expert på entreprenörskap: De negativa effekterna blir begränsade. I stället kan det bli startskottet för nya företag och en kreativ omvandling av den svenska fordonsindustrin. På kort sikt innebär nedläggningen av Saab naturligtvis en besvärlig omställning för Troll­hättan. Men på lite längre sikt skapas möjligheter för en avancerad och export­inriktad tjänste­näring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra västsvenska verkstads­industrier till del, inte minst Volvo. Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln till en smidig omställning, men även företagsklimatet måste förbättras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal, skriver Pontus Braunerhjelm.

Sverige får nöja sig med en personbilstillverkare. I fredags kom det trots allt inte oväntade beskedet att GM:s förhandlingar om en försäljning av Saab Automobile till sportbilstillverkaren Spyker brutit samman. Frågan är vad detta innebär för svensk fordonsindustri på lite sikt? Kommer övriga delar av det svenska fordonsklustret också att urholkas på kompetens och konkurrenskraft när Saab läggs ner och sannolikt också dra med sig ett antal underleverantörer? Kommer svensk personvagnstillverkning, liksom en gång varvsindustrin, att läggas ner i takt med att konkurrensen från de nya industriländerna ökar i den globala ekonomin? Detta är som bekant inte ett isolerat svenskt problem, överproduktionen och svag lönsamhet har präglat bilbranschen under lång tid.

För den svenska fordonsindustrin som sådan är det rimligt att förvänta sig att de negativa effekterna blir begränsade. Personvagns- och lastvagnsproduktionen är inte så sammankopplad som ofta görs gällande i debatten. I stället kan detta vara startskottet för en omstrukturering av fordonsindustrin som känns igen från många andra industrier. De mer avancerade delarna lever vidare, som till exempel teknikutveckling och design. Sammansättning och andra mindre avan­cerade delar kommer att lokaliseras till andra länder. Nödvändigheten av att utveckling och forskning ska ligga nära produktionen i fordonsindustrin har minskat betydligt i takt med förbättrade globala kommunikations- och samordningsmöjligheter.

På kort sikt kommer nerläggningen naturligtvis att innebära en besvärlig omställning för Trollhättan. På lite längre sikt skapas samtidigt möjligheter för framväxandet av en avancerad och exportinriktad tjänstenäring som bygger på det gedigna teknikkunnandet i Saab där tänkbara kunder finns både i Kina och i industriländerna. Likaså borde den betydande yrkesskickligheten hos de anställda kunna komma andra verkstadsindustrier – som till stora delar finns i västra Sverige – till del, inte minst Volvo. Saabs nedläggning kan på så sätt vara starten på en process av ”kreativ förstörelse” som dels innebär en ny fas i fordonsindustrins organisation, dels kan ge upphov till nya verksamheter.

En sådan utveckling kräver dock en aktiv politik och frågan är vilken beredskap som finns för att bemöta den här typen av strukturella kriser.

Traditionellt har Sverige parerat kriser med en försvagad krona, tidvis kombinerat med en aktiv industri- och arbetsmarknadspolitik. En fallande krona är dock inget bra medel för att bemöta strukturella kriser utan fördröjer snarast en nödvändig anpassning. Att på olika sätt subventionera branscher – jämför 1970-talets ”industriakut” – måste anses som uteslutet. Med all sannolikhet finns heller inget allmänt stöd för att staten ska äga och driva bilfabriker, det blir bara en kostsam affär för skattebetalarna.

En strukturomvandling leder obevekligen till ökad arbetslöshet, åtminstone på kort sikt, vilket ökar statens utgifter på det området. Därför blir den absolut viktigaste åtgärden en arbetsmarknadspolitik som underlättar för friställd arbetskraft att snabbt förvärva kunskaper som innebär att de återigen blir anställningsbara. Som visas av krisen i början av 1990-talet är det en svår uppgift. Drygt en halv miljon människor blev av med sina arbeten, många lyckades aldrig komma tillbaka. I stället växte utanförskapet, människor definierades bort från arbetsmarknaden och arbetslöshetstalen hyfsades på det sättet till. Många mindre och medelstora företag och företagare som slogs ut under krisen reste sig dessutom aldrig efter konkurser och skulder.

Omskolning och vidareutbildning kommer att vara nyckeln även denna gång till en smidig omställning av näringslivets struktur. För att säkra att utbildningsinsatser verkligen bidrar till att arbetskraften blir konkurrenskraftig bör utbildningsföretagen också konkurrensutsättas och deras kontrakt vara resultatbaserade. Ersättningen bör falla ut vid olika tidsintervall beroende på hur snabbt tidigare arbetslösa varaktigt återkommer till arbetsmarknaden. Inför kommande kriser bör också ett system med individuella kompetenskonton införas där det finns skatteincitament för arbetstagaren att spara för vidareutbildning.

Den myndighet som i första hand berörs är Arbetsförmedlingen. Frågan är hur väl förberedd myndigheten är att hantera den typ av djupgående och branschspecifik omställning som Trollhätta nu står inför och som bottnar i en mer globaliserad ekonomi. Det räcker inte med snabbutbildade arbetsmarknadscoacher för att minska arbetslösheten, särskilt inte i orter som drabbas så hårt som Trollhättan.

Men det räcker inte heller med en arbetsmarknadspolitik som ökar utbudet av välutbildad arbetskraft. Politiken måste kombineras med åtgärder som främjar nyföretagande och växande småföretag för att öka efterfrågan på arbetskraft. Det är inom de mindre och medelstora företagen som sysselsättningsökningarna skett sedan 1990-talets början. Det innebär att det regelverk som omgärdar arbetsmarknaden måste ändras så att det blir lättare att anställa och avskeda personal. Det måste kombineras med regler som gör att godtycke inte får förekomma, men kompetens måste vara vägledande för anställningstryggheten. Saknas kompetensen kan inga turordningsregler i världen rädda jobben, dessutom kommer företagens konkurrenskraft att urholkas.

Det är också av central vikt att företagare snabbt kan få tillgång till riskkapital. Det bör ske i samverkan mellan offentliga och privata aktörer där incitamenten är tydliga för privata aktörer att kunna förvärva den offentliga ägarandelen – till exempel genom ett optionsförfarande. Riskkapitalavdrag för privata investerare bör genomföras utan dröjsmål. Nya vägar för att öka samverkan mellan universitet och särskilt de mindre företagen är en viktig del i att höja kompetens och konkurrenskraft. Likaså bör befintliga stöd vridas om mot marknadsstöd och export.

En förväntad konsekvens av globaliseringen är en snabbare takt i strukturomvandlingen. Fler orter kommer att drabbas på motsvarande sätt som Trollhättan och det måste finnas en beredskap för detta. Men loppet är långt ifrån kört i fallet Trollhättan, andra orter – och länder – har med rätt politik kommit stärkta ur kriser. Strategin måste formas av lokala beslutsfattarna med stöd av nationella aktörer (Arbetsförmedlingen, Vinnova med flera) och en väl utformad nationell politik. Dagens politik för att möta kriser är utformade på 1990-talet – de problem vi nu står kan dock inte lösas med gårdagens politik. Åtgärderna måste sättas in där de gör störst verkan, hos friställda arbetstagare och för att förbättra företagsklimatet.

Pontus Braunerhjelm
vd för Entreprenörskapsforum
professor KTH