Den röriga penningpolitiken

På dagens DI Debatt skriver Entreprenörskapsforums Pontus Braunerhjelm och Johan Eklund: Trots att Sverige sedan lång tid tillbaka legat under inflationsmålet på två procent har RB konsekvent valt att inte sänka räntan. I dag måste Riksbanken ta sitt ansvar och sänka helst 50 punkter.

För drygt fyra år sedan, den 10 september 2008, valde Riksbanken (RB) att höja räntan trots klara tecken på avmattning och internationell turbulens. Lehman Brothers föll fem dagar senare och RB tvingades sänka räntan i oktober. Svängigheten och de oklara grunderna för penningpolitiken påpekades då i en debattartikel av Pontus Braunerhjelm (DI 2008-10-23). Under hösten har grunderna för RBs beslut att hålla räntan oförändrad återigen framstått som grumliga. Trots att Sverige sedan lång tid tillbaka legat under det uppsatta inflationsmålet på två procent har RB konsekvent valt att inte sänka räntan. Mot bakgrund av den globala avmattning som ägt rum och att EU befinner sig i en recession (BNP har minskat två kvartal i rad för EU-länderna), liksom att svensk exportindustri går på knäna, är det viktigt att RB tar sitt ansvar och sänker räntan med helst 50 punkter.

Att penningpolitiken ligger rätt utifrån sitt mandat – i första hand ett inflationsmål – är viktigt, men också att avgränsningen till andra policyområden är tydlig. RB har ett primärt medel för penningpolitiken, nämligen reporäntan. Att uppnå flera andra politiska mål med samma medel låter sig helt enkelt inte göras, istället riskerar sådana ambitioner att göra penningpolitiken mindre transparent, rörig och öka osäkerheten kring de penningpolitiska målen.

Dessutom bidrar det till att skapa överdrivna förväntningar på vad som kan åstadkommas med penningpolitiken samtidigt som trycket på andra ekonomisk-politiska åtgärder minskar. Ökad skuldsättning och utlåning till särskilt hushållssektorn bör inte i första hand bemötas med penningpolitik utan snarare med amorteringskrav, lånetak och avskaffande av ränteavdrag. Mer kraft bör läggas på att förstå hur regleringar påverkar effektiviteten av traditionell stabiliseringspolitik, samt hur nyföretagande påverkar – och påverkas av – konjunkturförloppet. Dessa områden är centralt viktiga för stabiliseringspolitikens utformning men faller utanför RBs uppdrag.

Det finns ett värde i att penningpolitikens utformning och mål diskuteras löpande. Ska istället för ett inflationsmål ett nominellt BNP-tillväxtmål införas, som förordas av flera ekonomer? Bör fler tillgångsslag ingå i de som definierar inflationen, dvs aktier, fastigheter, mm? Är det utlåning till hushållen som ska bromsas via högre räntor?

Vår syn är att man bör vara försiktig med drastiska förändringar i penningpolitiken. Även fortsättningsvis bör den vara baserad på en oberoende centralbank och ett inflationsmål kopplat till en varukorg. Alternativet blir oöverskådligt. Att införa ytterligare tillgångsslag är ingen  bra idé. Tillgångar som ökar i värde innebär att hushållens förmögenhet ökar medan varuinflation urholkar inkomster, det är helt skilda effekter kopplade till dessa prisförändringar.

Vad som däremot skulle kunna tillmätas större vikt är prisförändringarnas ursprung. Beror dessa på  innovationer (t ex IT) som leder till en snabbt förbättrad produktivitet och fallande priser, är det rimligt att RB är försiktig med att sänka räntan. En aggressiv sänkning kan då leda till överinvesteringar, flockbeteende, kraftig expansion i utlåning, mm. Detta var typiska fenomen under IT-hypen i slutet av 1990-talet. Om prisförändringarna beror på vikande  efterfrågan och högre arbetslöshet, vilket har varit fallet under den senaste krisen, bör RB däremot agera med kraft och sänka räntan.

Internationellt har krisen inneburit en mycket aktiv, expansiv och experimentell penningpolitik. Men fortfarande – efter fyra års kris – har inte detta lett till några betydande avtryck varken i tillväxttal eller sysselsättning.

Vi menar att RB inte bör experimentera utan vara tydlig med att inflationsmålet är dess centrala uppgift och låta politikerna ta sitt ansvar för att andra ekonomiska mål uppnås. Annars riskerar penningpolitiken att försvåra för svensk industri i en kärv konjunktur med fallande export, investeringar och sysselsättning som resultat.

Pontus Braunerhjelm, VD Entreprenörskapsforum och professor KTH

Johan Eklund, docent Entreprenörskapsforum och JIBS