Braunerhjelm på DN Debatt: Sverige sämst i OECD på pandemihantering

Sverige är det industrialiserade land som haft det sämsta utfallet av pandemin visar en statistisk sambandsanalys av OECD-länder skriver Pontus Braunerhjelm och Stefan Gerlach på DN Debatt. Nu ger de slutreplik på fem forskare som ser slutsatser som spekulativa.

DN Debatt. ”Sverige sämst i västvärlden på att hantera pandemin”

DN Debatt Replik. ”Går inte att säga att Sverige klarat pandemin sämst”

SLUTREPLIK: SVAR TILL GERLEE M FL ”Sverige i botten i OECD på att hantera pandemin”

Pontus Braunerhjelm och Stefan Gerlach

I en replik (18/11) på vår artikel (15/11) om hur Sverige klarat pandemin hävdar Filip Gerlee, Anna Jöud, Torbjörn Lundh, Armin Spreco och Toomas Timpka att vi använt fel metod och dragit oriktiga slutsatser. Gerlee och Lundh är biomatematiker medan övriga är verksamma inom det medicinska området.

I någon mån kan Gerlee m fl sägas ha rätt så till vida att metod och val av variabler alltid kan diskuteras och värdegrund i vad som kan kallas att misslyckas kan skilja sig åt. Men utifrån dödstal är det otvetydigt så att Sverige hamnar bland de länder som haft den absolut sämsta utvecklingen givet sin förutsättningar i jämförelse med andra länder. Vi tillbakavisar deras kritik utifrån tre huvudargument.

För det första är de länder som vi redovisar i vår ranking placerade ungefär som förväntat. Att Nya Zeeland, Australien, Japan, våra nordiska grannländer med flera hamnar i topp förvånar sannolikt få. Likaså är det i linje med våra förväntningar att Belgien, Chile, Storbritannien och USA hamnar bland de länder som haft den sämsta utvecklingen. Det är alltså enbart Sveriges, och möjligen ett par andra länders, placering som skulle ifrågasättas. Vi finner det osannolikt. Sverige har ett antal specifika förutsättningar som kan ha bidragit till ökade dödstal, men detsamma gäller med all sannolikhet även för många andra länder. Följaktligen förefaller det vara svagt stöd Gerlees m fl påstående att modellen skulle vara felaktig.

För det andra påstår Gerlee m fl att vi använt fel metod och dessutom vänt på orsak och verkan, dvs vi skulle ha utgått från det kaos som vi hamnade i och inte från Sveriges förutsättningar att motverka smittspridning och höga dödstal. Detta speglar dessvärre att Gerlee m fl inte förstått syftet med den statistiska analysen och den metod som använts. De skriver att ”Modellen visar hur Sverige ”borde” ha hanterat pandemin….” vilket är felaktigt. Vad modellen visar är Sveriges förutsättningar att klara pandemin i förhållande till andra länders vilket jämförs med det faktiska utfallet. Det är en viktig distinktion. Här fallerade Sverige grovt. När kaoset väl uppstod hanterades krisen på ett beundransvärt sätt av vård- och omsorgssektorn. Utifrån våra förutsättningar borde vi dock ha kunnat undvika en så omfattande smittspridning och så höga dödstal.

Beträffande de mer tekniska kommentarerna så går det alltid att göra mer och använda olika typer av konfidensintervall och regressions diagnostika. Vi har valt att ranka länderna med utgångspunkt i skattade dödstal och jämfört med faktiska där konventionella signifikanstester för variablerna använts. Vi är inte övertygade om ytterligare testers bidrag till den här typen av analys. Vi vill också påpeka att det inte är 50 procent (som Gerlee m fl hävdar) utan 65 procent som förklaras av modellen.

För det tredje har vi använt andra databaser, liksom andra dödstalsvariabler (överdödlighet som dock är starkt korrelerat med covidrelaterade dödsfall, korrelationskoefficient 0,72) för att se hur robusta våra resultat är. Överdödlighet kommer på sikt sannolikt att vara det bästa måttet på hur många liv pandemin skördat. I nuläget finns dock svagheter med måttet kopplat till beteendeförändringar som påverkar dödstalen (färre influensasjuka, trafikoffer, alkoholrelaterade, etc.). Det illustreras av att ett antal länder redovisar underdödlighet mitt i en pågående pandemi.

Om man väljer att använda överdödlighet innebär det dessutom färre observationer (ca 65 länder istället för 135) vilket i sig kan påverka resultaten. Oavsett om vi använder ett annat urval länder eller andra dödstalsvariabler är Sverige fast förankrat bland de absolut (2-7) sämst placerade OECD-länderna. De kompletterande skattningar vi genomfört bygger bl a på en snarlik studie i den mycket välrenommerade vetenskapliga tidskriften The Journal of the American Medical Association (se Sanmarchi m fl, 2021) vilket kan vara intressant för forskare från det medicinska fältet.

Vi finner det inte mödan värt att kommentera Gerlee m fl kommentar om vår forskningskompetens. Alla har naturligtvis rätt till sin åsikt men vi tror att våra internationella forskningspublikationer de senaste decennierna säger mer än svepande kommentarer.

Syftet med vår artikel var att visa hur Sverige utifrån sina förutsättningar klarat pandemin mätt som relativa dödstal jämfört med andra länder. Att standardisera dessa förutsättningar mellan länder är en viktig utgångspunkt i att förstå hur framgångsrik Sveriges hantering har varit. Detta har inte gjorts tidigare. Det utgör i sin tur grunden för att klarlägga avvikelser i Sveriges agerande, kunna rätta till brister och också dra lärdomar från andra länder. Då duger det inte att från myndigheter och politiskt håll hävda att dödstalen inte skiljt sig från andra länders i någon större grad. Eller att forskarkollegor intar samma ståndpunkt. Det indikerar att allt fungerat och att det inte finns anledning till förändring.

Det kan vara ett politiskt val att inte begränsa individers rörlighet, tillåta möten och se till att ekonomin hålls igång. Det är naturligtvis fullständigt legitimt. Eller så kan en omfattande smittspridning beror på tröga beslutsprocesser, oklart ledarskap eller förutfattade meningar hos beslutsfattare. Det senare förefaller ha präglat motviljan att i Sverige tidigt inleda testning och smittspårning när blockimmunitet ändå snart skulle uppstå, användande av munskydd vilket närmast förlöjligades (och inte bejakades av Arbetsmiljöverket), minst sagt förbryllande beslut rörande minskade restriktioner när smittotalen uppenbarligen var på väg upp (senhösten 2020). Listan kan göras lång.

Oavsett om det är ett politiskt vägval eller andra orsaker som styrt utvecklingen bör det diskuteras öppet och utgå från verkligheten. Man bör vara medveten om att de som drabbas – bortsett från de som insjuknar – är personal inom vård- och omsorgssektorerna som gjorde närmast heroiska insatser under pandemin samt de patienter som inte får tillgång till vård pga av en pandemirelaterad överbelastning inom sjukvården. Det är priset för en undermålig hantering av pandemin. Om detta bör vi tala!