Den 12 december hölls ett lunchseminarium om filantropins och civilsamhällets utveckling och betydelse för den svenska välfärdsstaten, såväl ur ett historiskt som ett framåtblickande perspektiv. Se seminariet på SVT (startar 18 minuter in i sändningen)

Anders Johnson, skriftställare och näringslivshistoriker, inledde seminariet med att berätta om historiska företagare och deras filantropiska engagemang. Han berättade om tre typer av företagare: Industrialister som bygger välfärdsinstitutioner, välfärdsentreprenörer och företagare som donatorer.

Ett exempel på den första kategorin var Samuel Perlman, en samhällsbärande företagare som under ett par decennier i slutet av 1700-talet nästan helt skötte Östersunds offentliga angelägenheter. Perlman var handelsman, den som skötte stadens förvaltning, läste predikotexterna i kyrkan och upprätthöll ordningen i staden (i praktiken polis, åklagare, domare och straffexekutor i en och samma person).

Vidare berättade Johnson om Lövsta bruk och andra bruksmiljöer där socialt ansvar för arbetarna togs. Anna Johanna Grill som drev Söderfors och Österby bruk efter sin makes död, Hjalmar Lundbohm, LKAB:s disponent 1898–1920 och Sigrid Göransson, barnbarn till G F Göransson, grundare av Sandvikens Jernverk, lyftes alla fram som framsynta, företagsamma och socialt engagerade ledare.

Ett annat spännande exempel är LM Ericsson som drev bl.a. daghem för sina anställdas familjer i midsommarkransen med mycket högre standard än jämförbara inrättningar vid den här tiden. Verksamheten var i Ericssons regi ändå till 1995 (även om den drevs av staden på entreprenad under senare år). Dessutom erbjöd Ericsson fri sjukvård för sina anställda och tog ett stort ekonomiskt ansvar för sina anställda.

Företagens välfärdsanordningar har långa traditioner, sa Johnson

Varför bedrev då privata företag välfärdsarbete? Enligt Johnson låg det i huvudsak kristen humanism och en känsla av socialt ansvar, ett sätt att värna om och växa humankapital, att skapa hegemoni och inlåsning av arbetskraften, att bygga lojalitet och skapa attraktionskraft till företaget till grund.

Ett tidigt exempel på en social entreprenör är Magnus Huss som var verksam under 1800-talet. Han startade Stockholms sjukhem och Sveriges första barnkrubba på Kungsholmen. En annan pionjär var HSB-vd:n Sven Wallander, som fick idén om sopnedkast i USA och sedemera överlät patentet till HSB som använde patentintäkterna från sopnedkasten till att finansiera daghem i anslutning till bostäderna och blev en viktig pionjär för den moderna barnomsorgen. Inom utbildning var Anna Whiltock, en engagerad entreprenör och framsynt feminist, en föregångare. Hon avskaffade de konfessionella inslagen i sin flickskola 90 år före det offentliga, berättade Johnson.

Axel Hirsch lyftes som ett exempel på en historisk filantrop. Han kom från en framstående judisk familj och vigde sitt liv åt folkbildning och fattigvård bl.a. som chef för Svenska fattigvårdsförbundet men framförallt genom egenbekostade resor runt om i landet för att inspektera den kommunala fattigvården och diskutera situationen med de ansvariga. Andra kända dåtida filantroper är Alfred Nobel, KA Wallenberg, Frans Kempe, Lotty Bruzelius, Göthilda och Pontus Fürstenberg. I mer modern tid är den mest mångsidiga filantropen Sven Salén.

Varför tillverkas inte den typen av företagare längre?, avslutade Anders Johnsson.

 

Lars Trägårdh, professor Ersta Sköndal Bräcke högskola, lyfte de tidiga filantropernas roll i USA som en jämförelse.

De tidiga amerikanska filantroperna såg inte staten som en motsättning utan ville åstadkomma samhällsförbättring i samarbete med staten.

I Sverige uppstod en kritik mot filantropi ur ett demokratiskt perspektiv. Det fanns en vilja att ersätta filantropi med arbete och social förbättring. Diskussion är lite annorlunda idag menar Trägårdh och det finns ett nymornat intresse för filantropi. Men diskussionen i Sverige är ännu omogen.

I USA finns en livlig diskussion om samspelet mellan filantropi och demokrati, är det t.ex. rätt med skattelättnad för gåvor. De senaste åren har vi sett en oerhörd tillväxt av filantropiska stiftelser men många är ren skatteplanering där väldigt lite kommer samhället till gagn. Det finns viktiga demokratiaspekter som måste diskuteras.

Sverige behöver en kritisk diskussion om filantropi inom ramen för vårt eget politiska klimat, betonade Trägårdh.

 

I Sverige är andelen av välfärden som utförs av den idéburna välfärden väldigt liten, berättade Ulrika Stuart Hamilton, generalsekreterare Famna, riksorganisationen för idéburen vård och social omsorg. Ur ett internationellt perspektiv är detta ovanligt och Famna hoppas på en ökning för att lägga sig på en mellannivå mellan Norge och Danmark.

Varför är vi så små när våra medlemmar gör så många bra saker? Vi tycker att det vore rimligt om svensk idéburen välfärd ligger på 10 procent år 2030.

I den idéburna sektorn har vi innovationer till vardags, menade Stuart Hamilton. Våra medlemmar har andra drivkrafter och en vilja att lösa sociala problem. Den idéburna välfärden nosar upp sprickor i välfärdssystemet, vilket behövs i systemet för att lösa många problem. Modern filantropi bör titta på sociala innovationer.

Vi pratar inte tillräckligt om brukssamhällena framhöll Pontus Braunerhjelm, forskningsledare Entreprenörskapsforum, professor KTH och BTH  De var ofta spjutspetsar för att bygga social välfärd. Enligt Braunerhjelm lever beteendet kvar i hur svenska storföretag agerar på utlandsmarknaderna. Där tillhandahåller de ofta förskola och liknande.

Braunerhjelm höll med om att vi behöver en mer mogen diskussion om filantropi och samhällskontraktet. Det finns ett otroligt driv hos nya filantroper, en vilja att lösa problem och använda pengarna på ett effektivt sätt. Samtidigt är ramverken viktiga.

Vi behöver nya finansieringsformer som passar framtida filantropi. Sverige har ju idag även global konkurrens då företagare kan välja en annan geografisk bas än Sverige. Hur behåller vi våra driftiga samhällsintresserade företagare?

Avslutningsvis diskuterade panelen vad som behövs för att den idéburna sektorn ska växa. Lars Trägårdh pekade på att det saknas politisk vilja, de till vänster vill satsa på det offentliga och de till höger på de vinstdrivande verksamheterna. De idéburna har vänner i retoriken men inte praktiken, sa Trägårdh. Skattereform föreslog Anders Johnson och Pontus Braunerhjelm och Ulrika Stuart Hamilton lyfte behovet av nya kontraktsformer där särart och mervärde tas med i beräkningen, inte bara kostnader.

Det finns en sorts filantropisk renässans både i Sverige och utomlands. Det finns många yngre, drivna filantroper med stor förmåga och en bred acceptans för filantropi.  Både Braunerhjelm och Trägårdh pekade dock på vikten av att inte sätta filantropen på en piedestal och varnade för en filantropisk övertro hos framgångsrika individer. Vi rör oss bort från ett demokratisk förhållningssätt till ett privat drivet hjälpande, där filantropen ofta tror sig veta bättre, menade Trägårdh. Filantropi är ett viktigt komplement men den måste regleras och verka inom ett institutionellt ramverk för att undvika missbruk, sa Pontus Braunerhjelm.