Sammanfattning*

Regeringens särskilda utredare har föreslagit att Konkurrensverket ska få utvidgade befogenheter: myndigheten ska själv kunna identifiera hinder för effektiv konkurrens och besluta om åtgärder – inte bara mot enskilda företag, utan mot hela marknader. Förslaget har väckt debatt. Vid Entreprenörskapsforums frukostseminarium möttes myndighetens syn på behovet av nya verktyg och näringslivets oro för rättsosäkerhet.

Moderator Anders Broström, vd för Entreprenörskapsforum, öppnade samtalet med att peka på ett större sammanhang: vikande förnyelsetakt i både Sverige och andra västländer.

 ”Vi ser färre nya företag som lyckas etablera sig och färre som växer sig riktigt stora. Det är strukturellt bekymmersamt.”

Samtidigt konstaterade han att det nya verktyget skapar oro i näringslivet: risk för godtycke, otydliga spelregler och minskad investeringsvilja.

Att lösa problem som dagens regelverk inte kan

Martin Mandorff, chefsekonom på Konkurrensverket, placerade den nya modellen i ett vidare internationellt och institutionellt perspektiv. Han betonade att svensk konkurrenslagstiftning bygger på förbudsregler som i grunden är över 130 år gamla men fortfarande fungerar – delvis tack vare ekonomisk analys i rättstillämpningen.

 ”När problem uppstår är det komplicerat att åtgärda dem. Fel intervention kan göra mer skada än nytta.”

Mandorff beskrev hur en stor del av myndighetens arbete i dag sker utanför konkurrenslagen: analyser, rapporter och rekommendationer där inget tvångsmedel finns. Det föreslagna verktyget skulle fylla en lucka mellan reglering och konkurrenslagens strikta förbudsmodell – särskilt i situationer där det finns marknadsproblem men inga lagöverträdelser.

Han betonade också att Storbritannien redan har ett liknande instrument och använder det sparsamt, ungefär ett fall per år.

 ”Vi ser att det finns situationer där konkurrenslagen inte ska tillämpas, men där konkurrensen ändå fungerar för dåligt. Det är där verktyget behövs.”

Ett rättsosäkert förslag

Ulrica Dyrke, jurist och näringspolitisk expert på Almega, framhöll att svenska företag redan verkar under konkurrensregler, sektorslagstiftning och omfattande konsumentregler. Hon menade att utredningen inte har visat att ytterligare ett ingripandeverktyg skulle lösa reella problem.

”Företag kan åläggas åtgärder trots att de inte brutit mot något förbud. Det skapar rättsosäkerhet.”

Dyrke lyfte särskilt två risker:

1. Avsaknad av tröskel för ingripande
   Med ett ”påtaglighetskriterium” kan verktyget endast användas där där det finns påtagliga hinder för en effektiv konkurrens på marknaden.

2. Strukturella åtgärder
   Strukturella tvångsåtgärder riskerar att avskräcka investeringar och utgör ingrepp i grundlagsskyddad äganderätt.

Hon menade att nyttan är oklar, men riskerna betydande.

Politiken kliver in: Behövs nya verktyg – och kan vi lita på myndigheten?

Efter myndigheternas och näringslivets inlägg tog tre riksdagspolitiker plats på scen för att ge sina reflektioner: Tobias Andersson (SD), ordförande i näringsutskottet, Ida Drougge (M), ledamot i finansutskottet, Daniel Vencu Velasquez Castro (S), ledamot i näringsutskottet.

Sverige har konkurrensproblem – men inte nödvändigtvis försämrad konkurrens

Ida Drougge nyanserade bilden av läget:

”Jag tycker inte att Sverige har problem med bristande konkurrens som ökar. Men det finns konkurrensproblem”

När det gäller det nya verktyget såg hon fördelar med att kunna rikta branschgemensamma åtgärder, till exempel för att stärka konsumenternas möjlighet att byta bank, men var mer tveksam till att ge en myndighet fria händer att själv fatta långtgående beslut utan politisk förankring. Hon efterlyste ett upplägg där myndigheten kan föreslå åtgärder, men där regeringen fattar beslut:

”Det vore ett mer rättssäkert och förutsägbart sätt att göra detta på.”

Största problemet är offentlig konkurrens

Tobias Andersson höll med om att Sverige har konkurrensproblem, men ville flytta fokus:

”Det stora växande problemet är den osunda offentliga konkurrensen mot det privata.”

Han lyfte exempel där kommuner och regioner driver verksamheter som städning, gym och annat som enligt hans mening lika gärna – eller bättre – kan skötas av privata aktörer. På det området välkomnade han skarpare verktyg mot offentliga aktörer.

Samtidigt var han tydligt skeptisk till att ge Konkurrensverket friare händer. Han tog  som exempel när Konkurrensverket tittade på bruttomarginal hos matjättarna och drog slutsatser om osund konkurrens utan, enligt honom, att fullt ut väga in andra kostnader i dagligvaruhandeln.

”Om analysen ligger på den nivån litar jag inte på att myndigheten ska ha ett sånt verktyg”.

Förslaget som helhet beskrev han som svårt att ta ställning kategoriskt till: verktyget kan bli antingen ”små nischade ingrepp” som förbättrar konkurrensen – eller ett kraftfullt instrument som riskerar missbruk. I det senare fallet kräver det, menade han, en nivå av politiskt förtroende för myndigheten som han inte har.

Vi behöver fler verktyg för att få in nya aktörer

Daniel Vencu Velasquez Castro höll med om att det finns konkurrensproblem i vissa sektorer, men breddade perspektivet:

 ”Det handlar inte bara om antal aktörer i till exempel banksektorn, utan att stora aktörer äger andra delar av de finansiella tjänsterna där innovativa bolag vill in.”

Han såg inträdessvårigheter för små och innovativa företag som ett centralt problem – inte bara i Sverige utan i hela EU.

Han betonade två saker:

1. Behovet av tydligt mandat och ansvar inom myndigheten – beslut om ”kirurgiska ingrepp” kan inte hamna på enskilda handläggare utan måste fattas på hög nivå.

2. Vikten av förutsägbara och långsiktiga regelverk – inte bara för konkurrens, utan för Europas globala konkurrenskraft.

”Vi pratar för lite om hur vi skapar regelverk som är förutsägbara och överskådliga över tid. Det här är också saker som i dag hämmar vår konkurrens.”

Forskaren och praktikern: Konkurrens, investeringar och reglering

Efter politikerpanelen kallade Anders Broström upp Fredrik Sjöholm, vd och professor vid IFN, och Klas Tikkanen, COO på Nordic Capital, för att diskutera konkurrens och investeringsklimat ur forsknings- respektive företagarperspektiv.

Internationell konkurrens försvagas

Sjöholm betonade att konkurrens är centralt för ekonomisk utveckling, men att mycket av Sveriges konkurrenssituation påverkas av internationella förändringar. Han såg tre bekymmersamma trender i Europa: stigande tullar, ökade hinder för utländska företag och en industripolitik som gynnar redan stora aktörer.

”Europeiska tullar är högre än för ett år sedan – och mindre konkurrens ger lägre tillväxt.”

Han påpekade även att Sverige ibland implementerar EU-regler hårdare än andra länder, vilket skapar onödig osäkerhet och byråkrati.

Regelbördan ökar – och skapar osäkerhet för investeringar

Tikkanen beskrev hur Nordic Capital – som förvaltar kapital globalt och investerar stort i Sverige – ser en tydlig trend mot växande regelbörda.

”Vi avstår investeringar när regelrisken blir för stor – osäkerhet hämmar företagande.”

Samtidigt betonade han att Konkurrensverket i dag fungerar väl och tillämpar sina befogenheter med varsamhet. Men när myndigheter får mer utrymme att tolka lagstiftning krävs mycket tydliga motiv.

Ökad reglering kan slå tillbaka

På frågan om investeringar och reglering var Sjöholm tydlig: Sverige har starka institutioner och ett gott företagsklimat, men risken finns att man går längre än andra länder i sina kontroller.

Han lyfte det nya svenska systemet för granskning av utländska uppköp som exempel – betydligt striktare än i andra EU-länder, trots att mycket få riskabla fall identifierats.

”Vi inför stora kostnader för att undvika något som nästan aldrig händer.”

Han menade att reglering behövs, men att överreaktioner riskerar att skada investeringar och produktivitet.

Myndighetsstyrning, diskretion och ”demokratins svarta hål”

Bo Rothstein utgick från forskningen om implementation – klyftan mellan politiska beslut och vad som faktiskt händer i myndigheternas vardag. Tidigare sågs myndighetsstyrning som okomplicerad: riksdag och regering beslutar, myndigheter genomför. Forskningen har visat att så är det inte.

Han skilde mellan:

• Enkel, linjär styrning – t.ex. pensioner och barnbidrag, där regler kan kopplas direkt till ålder eller andra tydliga kriterier. Där fungerar den legal-byråkratiska modellen bra.

• Komplexa, situationsberoende frågor – t.ex. arbetsmarknad, socialtjänst och konkurrenspolitik, där samma formella situation kan kräva olika åtgärder beroende på om utvecklingen är på väg åt rätt eller fel håll.

Om man försöker styra komplexa frågor endast med detaljerade regler får man, menade han, en ”byråkratisk mardröm” – ett regelberg där varje regel biter en annan i svansen och ingen riktigt vet hur man ska göra.

Därför krävs diskretion – att ”street-level bureaucrats” (socialsekreterare, arbetsförmedlare, handläggare på Konkurrensverket m.fl.) får utrymme att göra situationsbedömningar. Men det skapar ett demokratiskt problem:

”Här uppstår ett slags demokratins svarta hål – makt utövas över enskilda utan att det finns tydlig demokratisk kontroll över vad som faktiskt sker.”

Han beskriver tre sätt att hantera detta:

1. Mission organizations / kaderförvaltning – stark gemensam doktrin, hårt hållen organisationskultur och rekrytering/utbildning som säkerställer att besluten dras åt samma håll (exempel: gamla Arbetsmarknadsverket).

2. Uppdragstaktik – likt militärens princip att det är förbjudet att inte agera, men man ska handla ”i chefens anda”.

3. Professioner – områden där det finns etablerad evidensbaserad kunskap och etik (läkare som följer medicinsk evidens, idealbilden av en professionsstyrd verksamhet).

Alla tre modellerna kan fungera, men alla innebär också egna demokratiska spänningar.

I avslutningen knöt Anders Broström ihop diskussionen om det nya konkurrensverktyget med att säga:

”Det finns en risk att ett verktyg som ska främja konkurrensen i stället hämmar den, om det skapar större osäkerhet och sämre investeringsvillkor.”

——

*Observera: Detta referat har sammanställts med hjälp av en AI-modell och ska ses som en indikativ sammanfattning av vad som sades under seminariet. Det kan innehålla feltolkningar eller sakfel och bör inte betraktas som ett ordagrant eller auktoritativt referat. För fullständig och korrekt information hänvisas till originalkällor eller videoinspelningen.

——