Tack till The Hamrin Foundation vars stöd gjorde konferensen möjlig.

Sammanfattning*

Pass 1: Vad är akademisk frihet – och hur kan den stärkas?

Medverkande: Carl Johan Sundberg professor, dekan KI Nord, Mikael Lindström professor, prorektor KTH, Anna-Sara Lind professor Uppsala universitet, Andreas Nord docent Lunds universitet.

Akademisk frihet beskrevs som en avgörande förutsättning för kunskapssökande, samhällsutveckling och demokratiskt självstyre. Det handlar om friheten att välja forskningsfråga, metod, undervisning och publicering – men också om rätten att fritt delta i det offentliga samtalet.

Samtidigt är akademisk frihet inte enbart en rättighet, utan även en skyldighet: forskare har ansvar att bidra till vetenskaplig kvalitet, följa vedertagna normer och delta i det kollegiala samtalet.

Fyra nyckelkomponenter

Diskussionen återkom flera gånger till fyra komponenter som tillsammans utgör den akademiska friheten:

Institutionell autonomi – lärosätenas möjlighet att själva styra sin akademiska verksamhet.
Självstyre – akademikers och studenters delaktighet i styrning och beslutsfattande.
Arbetsvillkor – långsiktiga anställningar och trygghet för att våga kritiskt granska och tänka fritt.
Finansiella villkor – tillgång till resurser för att kunna bedriva fri forskning.

Det poängterades att om en del av dessa rycks bort påverkas helheten.

Aktuella hotbilder

Bland de hot som identifierades fanns:

Ökad politisk styrning av forskningens inriktning, både på nationell och lokal nivå.
Minskade möjligheter till fri forskningsfinansiering till förmån för snävt riktade satsningar.
Ökad konformism inom akademin – brist på obekväma röster.
Komplexa regler kring etikprövning, oredlighet och juridiska ansvarsförhållanden.
Otrygga anställningar och svagare skydd för yngre forskare.
Hot, hat och självcensur som får forskare att tystna.

Det lyftes att många forskare upplever osäkerhet kring sina rättigheter, särskilt vid konflikt med ledning eller samhällskrafter.

Filantropins möjliga roll

Filantropi sågs som en potentiell motkraft till politiskt styrd finansiering, med förmåga att stödja långsiktiga och riskfyllda forskningsprojekt. Det finns dock också risker med starkt beroende av enskilda donatorers prioriteringar. Den breda bilden var att filantropin i Sverige i dagsläget är viktig men inte dominerande.

Filantropin kan även spela en roll i att:

Skydda forskare i riskzoner.
Möjliggöra fri forskning där offentliga medel inte räcker.
Stärka mångfald, kreativitet och motståndskraft i forskningssystemet.

Konkreta förslag och framtidsspaning

Bland de konkreta åtgärdsförslagen som lyftes fram fanns:

Inrätta en ombudsman för akademisk frihet.
Öka utbildningen om akademisk frihet inom universitet och i samhället.
Förbättra arbetsvillkor och minska beroendet av extern projektfinansiering.
Skapa beredskapsplaner för att hantera attacker på akademiker.
Säkra basanslagens nivå och användning.

Slutligen uttrycktes en vilja att göra frågor om akademisk frihet mer begripliga och levande för barn, unga och allmänhet – för att redan tidigt främja förståelse för forskningens villkor och värde.

Pass 2: Forskningsfrihet i Sverige och Europa

Medverkande: Ylva Engström akademiledamot Kungliga Vetenskapsakademien, Shirin Ahlbäck Öberg professor Uppsala universitet, Pontus Braunerhjelm forskningsledare Entreprenörskapsforum, professor BTH, Sara Wallin vd Stiftelsen Chalmers Tekniska högskola

Passet tog avstamp i en internationell överblick av forskningsfrihetens status i Europa, följt av ett fördjupat samtal om de svenska förutsättningarna – inklusive filantropins roll. Diskussionen tydliggjorde att forskningsfrihet inte kan förstås isolerat från institutionell styrning, finansieringsmodeller och geopolitiska villkor.

Europeisk kartbild: spridda nivåer av autonomi

En inledande kartläggning visade att graden av akademisk autonomi varierar kraftigt mellan europeiska länder. Länder som Finland utmärker sig positivt med hög institutionell och finansiell autonomi, medan exempelvis Ungern avviker starkt efter att regeringen 2019 övertog kontrollen över universiteten. I Skandinavien är bilden splittrad: Sverige har låg autonomi på vissa områden, främst på grund av att universitet fortfarande är statliga myndigheter.

Det konstaterades att även om diskussionerna om forskningsfrihet liknar varandra inom Europa, finns betydande skillnader i lagstiftning och organisationsformer.

Svenska särdrag och risker

Sverige lyftes fram som ett exempel på ett land där universiteten är ovanligt exponerade för politisk styrning, till följd av sin status som förvaltningsmyndigheter. Bristen på institutionell autonomi kombinerat med stor extern finansieringsgrad skapar sårbarhet – även om sociala kontrakt tidigare fungerat som skydd.

Det framhölls också att forskare i Sverige ofta är beroende av externa projektmedel även för grundläggande verksamhet, och att vissa professorer saknar fast lön. Detta kan underminera såväl forskningens frihet som trygghet.

Geopolitiska effekter och försämrad forskningsmiljö

Ett förändrat säkerhetsläge – med restriktioner på internationella samarbeten och ökad kontroll av forskningsutbyten – påverkar mobilitet och öppenhet. Det gavs exempel på hur ovärderliga databaser i USA, som använts globalt, stängts ner eller manipulerats, vilket påverkar även europeisk forskning negativt.

Samtidigt noterades en växande medvetenhet om vikten av akademisk frihet, vilket ses som en möjlig motkraft till ökade restriktioner.

Filantropi – en möjlighet med förbehåll

Panelen diskuterade hur filantropi kan bidra till ökad akademisk frihet genom att erbjuda långsiktig finansiering utanför politiska prioriteringar. Samtidigt betonades vikten av tydliga principer för integritet och transparens. Filantropiska medel bör stötta, inte styra forskningen. En nyckel är att avtala tydliga spelregler från början, särskilt i samarbeten med näringslivet.

Exempel gavs där privat finansiering möjliggjort fri forskning, men också där donationer förutsatt inriktning mot specifika teknologier eller områden. Det betonades att mångfald i finansieringskällor stärker forskningssystemets självständighet – oavsett om pengarna kommer från stat, företag eller filantroper.

Förslag och framtidsspaning

Bland de konkreta medskicken till beslutsfattare fanns:

Skapa en mix av finansieringskällor för ökad oberoende.
Se över universitetens verksamhetsform – att vara förvaltningsmyndighet anses ohållbart.
Inför ett matchningssystem för donationer likt det som finns i Finland.
Stärk möjligheten till ansvarstagande filantropi utan överstyrning.
Värna internationellt samarbete, även under ökad säkerhetspress.
Främja spetskompetens genom större och friare forskningsanslag.

Pass 3 och 4: Politikens roll och ansvar för forskningens finansiering

Medverkande: Sverker Lundin vd Sveriges Unga Akademi, Maria Nilsson statssekreterare utbildningsdepartementet (L), Anna Wetterbom vd Ragnar Söderbergs stiftelse, Ylva Engström akademiledamot Kungliga Vetenskapsakademien, Camilla Hansén riksdagsledamot utbildningsutskottet (MP)

Samtalet tog sin utgångspunkt i frågan hur politiken bäst kan skapa långsiktiga, trygga och oberoende förutsättningar för forskning i Sverige – och vilken roll filantropi och andra privata aktörer kan spela som komplement till statlig finansiering. Diskussionen rörde sig mellan konkret politik, strukturella hinder och visioner för framtidens forskningssystem.

Associationsform och institutionell frihet

Ett centralt tema var universitetens status som förvaltningsmyndigheter. Det konstaterades att dagens konstruktion hämmar lärosätenas självbestämmande och förmåga att agera långsiktigt – särskilt när det gäller att ta emot donationer, äga infrastruktur eller anpassa interna styrformer. En översyn av lärosätenas associationsform är på gång, men processen är komplicerad, då flera departement är inblandade. Det uttrycktes en tydlig vilja att utreda former som ger bättre skydd för akademisk frihet, utan att nödvändigtvis kräva grundlagsändring.

Akademisk frihet – både systemisk och individuell

Parallellt med frågan om lärosätenas struktur lyftes vikten av att stärka den enskilde forskarens frihet – att kunna välja forskningsinriktning och metod utan politisk, kommersiell eller institutionell styrning. Här pågår ett arbete inom Regeringskansliet för att tydligare definiera och skydda akademisk frihet i praktiken.

Det framhölls att akademisk frihet kräver både strukturella garantier och kulturella normer – där kollegialitet, öppenhet och mod är avgörande. Begreppet ”armlängds avstånd” nämndes som ett möjligt verktyg även inom forskningssystemet, inspirerat av kulturpolitikens principer för att motverka politisk påverkan.

Fri forskning och strategisk styrning – ett nödvändigt spänningsfält

Diskussionen kring balansen mellan nyfikenhetsdriven grundforskning och strategiskt styrd forskning återkom flera gånger. Det betonades att båda behövs, men att fri forskning måste ha en garanterad andel av resurserna – med basanslag som inte är föremål för detaljstyrning.

Samtidigt anses det legitimt att staten, som huvudsaklig finansiär, pekar ut samhällsutmaningar där kunskap efterfrågas – så länge det sker med respekt för forskarsamhällets självständighet. Det föreslogs att forskarsamhället i högre grad bör involveras i utformningen av riktade satsningar, för att säkerställa kvalitet och relevans.

Filantropins roll – pluralism och skydd genom mångfald

Filantropi beskrevs som en viktig kompletterande kraft till statlig finansiering – särskilt genom att bidra med långsiktighet, flexibilitet och mod att stödja idéer som ligger utanför mainstream. Flera talare menade att det största bidraget filantropin kan ge till akademisk frihet är att öka mångfalden av finansieringskällor.

Det betonades dock att det inte finns några “fria medel” – alla finansiärer, offentliga som privata, ställer krav. Den verkliga friheten uppstår när forskare och lärosäten kan välja mellan olika alternativ, säga nej till orimliga villkor och själva forma sin forskningsagenda.

Rekrytering, migration och unga forskares villkor

Rekryteringen av internationella forskare lyftes som ett växande problemområde. Flera deltagare pekade på migrationspolitikens negativa effekter – där långa handläggningstider och osäkerhet kring uppehållstillstånd gör det svårt att attrahera och behålla talanger. Detta gäller även forskare från västländer med starka meriter.

Samtidigt lyftes behovet av att skapa bättre villkor för svenska forskare, särskilt unga. Osäkra anställningar, svag arbetsrätt och långa karriärvägar gör forskaryrket mindre attraktivt – både för svenska och internationella talanger. Det efterlystes fler tenure track-tjänster, bättre anställningsvillkor och strategier för att tidigt identifiera och stötta framtida forskningsledare.

Slutord – upptäckarglädje och systemisk resiliens

Samtalet avslutades med reflektioner kring vikten av att värna upptäckarglädjen i forskningen – som en motor för såväl vetenskapliga genombrott som akademisk frihet. Frihet handlar inte bara om lagar eller pengar, utan om att skapa ett robust och pluralistiskt system där forskare vågar tänka nytt, säga emot och följa sina idéer – även när de är obekväma.

——

*Observera: Detta referat har sammanställts med hjälp av en AI-modell och ska ses som en indikativ sammanfattning av vad som sades under seminariet. Det kan innehålla feltolkningar eller sakfel och bör inte betraktas som ett ordagrant eller auktoritativt referat. För fullständig och korrekt information hänvisas till originalkällor eller videoinspelningen.

——