När mellanrum uppstår i välfärden

Den svenska välfärden – vård, skola och omsorg – fungerar på det hela taget bra i Sverige. Larmrapporter kring enskilda fall pekar dock på att det snarare blivit regel än undantag att människor vars behov inte passar in i hur välfärden organiserats hamnar mellan olika instanser. Den 9 maj lanserades den sjätte rapporten inom projektet Uppdrag Välfärd – I välfärdsproduktionens gränsland – som introducerar begreppet organisatoriska mellanrum. Begreppet hjälper oss att förstå varför glappen uppstår och därmed anger förutsättningar för att fylla dem med värdeskapande innehåll.

Mats Tyrstrup

Rapportens författare Mats Tyrstrup, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, inledde seminariet med att förklara att välfärden handlar om kunskapsintensiva tjänster. En tjänst är när någon gör något som någon annan har nytta av och en del av de tjänster som utförs i samhället syns inte i bruttonationalprodukten.

Mats Tyrstrup fortsatte med att ställa frågan var gränsen går för ansvar i välfärden? Är det vid finansiering och huvudmannaskap? Vem ansvarar för barnen när de lämnas på förskolan? Har vi ett genomorganiserat samhälle?

– Allt värde skapas genom integrering. Tyvärr är vi organiserade att arbeta inom gränser men inte över dem.

Mats Tyrstrup menade att verksamhetscheferna i välfärden är nyckeln till att förbättra organisationerna. Lösningen är att dela upp enheter som har gränser och foga dem samman. När det händer skapas relationer och sammanhang. Det är när förmågan, viljan och kunskapen att skapa dessa relationer tar slut som det uppstår glapp i verksamheterna – organisatoriska mellanrum.

– Vem ansvarar för att organisera integration? Vem ansvarar för helheten? Vems helhet?

Dessa frågor, menade Mats Tyrstrup, är inte lätta att svara på. Det är svårt att överskrida gränser av olika anledningar. Det kan exempelvis vara att olika organisationer eller enheter har olika logiker och synsätt. Det kan även bero på att det saknas ett gemensamt språk eller modeller. En annan vanlig orsak är att de ansvariga är rädda för att göra fel. Det finns dock något positivt med de här glappen, menade Mats Tyrstrup.

– Det fina med organisatoriska mellanrum är att de skapar utrymme för förnyelse och innovationspotential. Något går att göra bättre.

Som förslag på lösningar för att foga samman mellanrummen gav Mats Tyrstrup att inkludera brukarna i vardagsarbetet och kartlägga aktuella tankemönster. Även att skapa gemensamma metoder och att ha ett gemensamt språk är lösningar. Ledarna i organisationerna måste även vara närvarande och ge stöd snarare än styra, avslutade Tyrstrup.

Ulf Lockowand, Thomas Berglund, Eva Fernvall och Hans Winberg, LHC (moderator)

Ulf Lockowandt, verksamhetschef vid Karolinska Universitetssjukhuset, var först ut av kommentatorerna. Han påstod att en sjukhusledning ofta missuppfattar sitt uppdrag och är ofta rädd för det organisatoriska mellanrummet. Ulf Lockowandt menade att det är viktigt att bejaka de organisatoriska mellanrummen men att integration och möjligheter till bryggor mellan verksamheter måste skapas av verksamheterna själva. Då blir de mer ändamålsenliga. Det handlar om att bejaka mellanrummen, men för att göra det måste en chef vara nära verksamheten för att förstå vad som händer, sa Ulf Lockowandt.

– Kulturförändring måste komma nedifrån. Chefen måste fråga efter rätt saker.

Thomas Berglund, koncernchef, Capio, ansåg att en verksamhet aldrig kan vara större än ögonen på en enskild kund. Han betonade också att värden är viktigt i vården, både livs- och dödsviktigt. Samtidigt är det ingen slump att offentlig sektor inte fungerar så bra fast t ex semesterresan gör det.

– Konkurrens stimulerar tänkandet och det gäller att tänka att du är där för en kund, inte för att tjäna pengar (som riskkapitalisterna tror) och inte för att ha bra arbetstider (som fackföreningsföreträdarna tror).

Thomas Berglund berättade att det pågått en descentralisering inom Capio under sex år, men den har inte handlat om att enheterna får göra precis som de vill.

– I en vårdkedja behöver inte varje länk vara exakt likadan men de måste hänga ihop. Precisionen i varje länk är väldigt viktig. Och det går inte att förringa att basen är ordning och reda i varje del.

Samtidigt som systemen är tröga gäller det att vara öppen för att förändra organisationen hela tiden, sa Thomas Berglund, som även betonade att repetition och disciplin är viktigt. Fixa din organisation och se till att den kopplar in i de andras löd hans avslutade råd.

Mats Tyrstrup, Ulf Lockowand, Thomas Berglund, Eva Fernvall och Hans Winberg

Eva Fernvall, kommunikationsdirektör, Apoteket AB, inledde sin kommentar med att Tyrstrups rapport fokuserar på något hon gått och varit frustrerad på under alla sina år i vården.

– De som är verksamma inom vården kan inte se sig själva som värdar för patienten, snarare som gäster i patientens liv.

Det går att hitta lösningar längs vägen, det handlar om förmågan att se och få vårdkedjan överblickbar, fortsatte hon och betonade de små stegens förändring.

Eva Fernvall noterade att det alltid efterfrågas fler vårdplatser – men faktum är att många står tomma. Vårdplatserna används inte på ett optimalt sätt, resurserna finns ofta i mellanrummen.

– Jag vill uppmuntra sjukvårdspolitiker att våga se det här perspektivet. Den som försöker ta ansvar blir lätt besvärlig, men vi behöver vara besvärliga i vården!

En dellösning på behovet av vårdplatser kan t ex vara att verksamheter i kommunal regi tar över patienter även på helgen. Det finns enkla lösningar men ingen ansvarig. Vi gör människor illa för att vi inte vågar eller tar det ansvar vi behöver, avslutade Fernvall.

Publiken var aktiv med frågor

Publiken ställde sedan frågor om vårdens rutiner, t ex det förlegade att faxa en anmälan, om bitcoin som betalningsmedel mellan verksamheter samt behandlingslinjer som bejakar de organisatoriska mellanrummen i Norge.

Mats Tyrstrup konstaterade i den efterföljande paneldiskussionen att verksamheterna lever i modellernas värld trots att de borde utgå från det småskaliga hantverkstänket. Thomas Berglund varnade för en överproblematisering och menade att få individer har att göra med fler än fem- sex vårdgivare, något som inte bör vara alltför svårt att organisera.

Klart stod att begreppet organisatoriska mellanrum tagit oss steget vidare i förståelsen av de glapp som finns mellan välfärdens verksamheter. Fortsättning följer av hur de i praktiken överbryggas!