Oklarheter kring E-hälsotjänster
För att stärka patienters egenmakt och inflytande i vården har regeringen avsatt medel för ett personligt hälsokonto. E-hälsotjänster är en typ av sociala innovationer som har vuxit fram för att förbättra livskvalitet samtidigt som de kräver nya arbetsprocesser och referensramar. Torsdagen den 5 juni lanserades den åttonde och sista rapporten inom projektet Uppdrag Välfärd – Sociala innovationer i välfärden – Förutsättningar för ett E-hälsokonto av Vivian Vimarlund, professor vid Handelshögskolan i Jönköping. Enligt rapporten är det paradoxalt att E-hälsoområdet beskrivs som en ny växande marknad när det finns många obesvarade frågor vad gäller dess funktion och utveckling.
Vivian Vimarlund inledde seminariet med att presentera rapporten och dess resultat. Några av utgångsfrågorna som även låg till grund för seminariet var: finns det tillräckligt med incitament att investera i utveckling av E-hälsotjänster, vem ska finansiera samt vem ansvarar för att införa de nya processerna? Enligt Vimarlund är detta utmaningar som följer på ett införande av sociala innovationer.
– Ofta handlar det om frågor utan enkla svar.
Ett hälskonto innehåller individhälsorelaterade uppgifter som förväntas hanteras och kontrolleras av konsumenten själv och som antas bidra till att utveckla kommunikationskanaler mellan vårdgivare och vårdtagare. Vivian Vimarlund menade att det inte finns några entydiga definitioner. En av effekterna av ett hälsokonto blir att individen är aktivt engagerad i beslutsfattandet av sina hälsomål och hälsoförebyggande aktiviteter. T ex kan en person genom ett hälsokonto ha koll på och styra sin läkemedelskonsumtion, kontrollera och följa upp kroniska sjukdomar och genomföra hälsoförebyggande aktiviteter.
Vivian Vimarlund såg problematiken utifrån tre olika perspektiv: vårdkonsumentens, vårdgivarens och entreprenörens. Hur tänker de som faktiskt ska använda ett hälsokonto?
– Om man ska ta ansvar för sin egen vård måste det vara högst personligt. Det måste också vara trovärdigt och tillförlitligt.
Som vårdgivare kan det upplevas svårt att individen inte förstår det medicinska språket. Ur ett företagsperspektiv finns det, enligt Vivian Vimarlund, appar och andra tjänster som kan integreras för att underlätta detta. Problemet är dock att det saknas styrdokument och riktlinjer. Vem äger databaserna? Vem betalar? Ska det ingå i högkostnadsskyddet eller inte? Vem bär ansvaret?
Anne Carlsson, Ola Cornelius, Andreas Bergström, David Liljequist och Henrik Moberg
Anne Carlsson, ordförande Reumatikerförbundet, påpekade att vi pratar om mycket. Det är E-hälsa, Hälsa för mig, osv. Hon menade att vi måste bestämma oss för vad vi pratar om.
– Vi kan köra bil, vi kan föda barn, vi kan göra allt möjligt – men vi kan inte läsa vår journal. Kom inte och säg att vi inte förstår, vi förstår visst!
Anne Carlsson menade att den stora frågan istället handlar om vem som ska äga E-hälsotjänsterna. Om någon annan än staten äger så finns det en stor risk att forskningen på patientdata försvinner. Med privata aktörer blir det svårt att ha kontroll, enligt Anne Carlsson.
– Då får vi också två sorters medborgare, de som har råd och de som inte har det och det är oftast den sista gruppen som behöver tjänsterna mest.
Henrik Moberg, enheten för folkhälsa och sjukvård på Socialdepartementet, berättade att E-hälsokontot utgör en stor satsning från statens sida. Just nu pågår en upphandlingsprocess och han välkomnade Vivian Vimarlunds rapport som ett bra initiativ. Henrik Moberg menade att marknadsperspektivet är viktigt med bl a appar som kan kopplas på tjänsterna. Han belyste att regeringen inte vill ändra lagstiftningen och att diskussionen om hur den offentliga sektorn och det privata näringslivet kan samverka välkomnas.
– Regeringen tillhandahåller funktionen medan innehållet kompletteras av markaden.
Ola Cornelius, vd Nerve AB, en entreprenör som med den nya tekniken möjliggör att fler kan hålla koll på sin hälsa och se tecken på om något inte står rätt till i kroppen, tyckte att det är viktigt att tala om var informationen hamnar. Det är viktigt att ta ställning till vem som ska äga databaserna eftersom de innehåller komplex data om människor.
– Det här är teknikdrivet och de facto-standarder tas just nu fram av Apple, Facebook, Google m fl. Detta är något vi måste förhålla oss till.
I framtiden såg Ola Cornelius olika tekniska lösningar som verktyg för förståelse av sjukdomsförlopp samt möjlighet att behovsanpassa behandlingar för patienter. På frågan om vem som ska betala trodde han att det är en styrka om användaren på sikt betalar, men förhoppningsvis blir det så billigt att det inte blir ett problem.
Vivian Vimarlund tillade att vissa applikationer kan tillåta reklam och därmed finansieras på det sättet medan andra kan erbjuda bastjänster kostnadsfritt och komplettera med att ta ut avgifter för tilläggstjänster.
David Liljequist, förbundsombudsman på Vårdförbundet hävdade att medlemmarna, ca 110 000 sjuksköterskor, känner ett motstånd mot E-hälsa inom vården med rädslor för merarbete och följder av hur det kan bli med journaler på nätet.
Hans Winberg (LHC), Maria Adenfelt (Entreprenörskapsfiorum) och Andreas Bergström (Fores)
– Som organisation är vi dock oerhört positiva till alla tjänster som ger patienter mer makt över vården. Vi går mot en alltmer personcentrerad vård.
Han konstaterade vidare att det behövs hållbara satsningar på E-hälsa men att egenfinansiering inte skapar en stor marknad. Individers möjlighet att använda E-hälsokontot avtar nämligen med hälsoläget.
– Det behövs ett Banverk för att föra ut svensk E-hälsa, kan E-hälsomyndigheten ta den uppgiften?
Andreas Bergström, vvd Fores och seminariets moderator, ställde sedan frågan om vem som ska betala för E-hälsosatsningar och etiken kring dessa. Det hänvisades till att försäkringsbolag i vissa länder finansierar E-hälsosatsningar, något som Anne Carlsson, tog avstånd ifrån.
– Vi kan aldrig acceptera ett användande av information i journaler utanför hälso- och sjukvården.
David Liljequist menade dock att integriteten är högst relativ, t ex förbinder sig amerikanska företag att skicka data till NSA.
Avslutningsvis diskuterades implementeringen av e-hälsa. David Liljequist sa att detta är ett jätteproblem och något som kräver medverkan från användarens sida genom hela processen. Han noterade dock att landstinget endast lagt tre procent av sin budget på E-hälsa och ställde sig frågande till hur detta ska gå ihop.
Anna Starbrink, landstingsråd Folkpartiet Liberalerna i Stockholms läns landsting, fanns bland deltagarna i publiken, och menade att det för närvarande sker ett ihopsamlande samarbete över partigränserna i landstinget. I detta arbete är det patienten som är utgångspunkten – för allt arbete på området bör väl ändå utgå från vad det är vi som patienter behöver?